Jag har erfarenhet av de tillstånd jag skriver om men det innebär inte att alla upplever det på samma sätt eller att jag har fulländad teoretisk kunskap. Säg till om du tycker jag missar något viktigt eller skriver någonting helt felaktigt!
Dissociation är en försvarsmekanism som används under svåra förhållanden, under det som kallas ”potentiellt traumatiserande händelser”. Det kan exempelvis handla om misshandel, våld, rån, olyckor och svår utsatthet i barndom eller vuxen ålder av nära anhöriga. Vissa teorier menar att dissociation kan finnas på en icke-patologisk nivå och är något alla människor kan göra under påfrestningar, trötthet, större förändringar eller tristess. Det kan till exempel yttra sig i dagdrömmar, att stirra ut i luften, att handla automatiskt i vardagen utan att riktigt ”vara med” och så vidare. Detta kan hos en ”normalfungerande” dissociativ person lätt brytas och behöver inte vara ett problem i vardagen.
Andra teorier ser dissociation enbart som en konsekvens av trauma där också PTSD är en (enkel) form av patologisk dissociation. Detta kallas teorin om strukturell dissociation där dissociation alltid handlar om en splittring i personligheten. Man pratar om ANP (den till synes normala/fungerande delen av personligheten) och EP (den ”emotionella” delen av personligheten som är framme under hot/påfrestning).
Gällande enkel PTSD sker en splittring mellan ANP och EP där den EP-delen lever kvar i traumat medan den till synes normala delen (ANP) fortsätter att fungera som vanligt och gör allt för att undvika EP-delen så långt det bara går (genom att undvika platser, personer, dofter som påminner om traumat och så vidare). Svårare, mer komplexa trauman gör att fler EP:s uppstår som har olika funktioner som varit nödvändiga under traumatiseringen (en EP står för rädsla, en EP står för ilska, en EP tar hand om fysisk smärta, till exempel).
Vid den svåraste formen av patologisk dissociation, DID, behöver även den till synes normala delen av personligheten (ANP) splittras då traumat varit såpass övergripande i vardagen. Det gör att det finns fler delar som tar hand om vardagliga händelser och möten med omvärlden och dessa får då olika funktioner, egenskaper, känslor och tankar. De får ofta också olika namn och ålder. Även EP-delarna kan ha olika namn och åldrar men brukar inte vara lika distinkta som ANP-delarna.
Dissociativ amnesi
Man brukar också prata om dissociativ amnesi, alltså minnesförlust som uppstår på grund av en/fler (potentiellt) traumatiska händelser. Amnesi kan förekomma i form av att inte minnas delar av sin barndom, viktiga händelser i vuxen ålder, att inte minnas personlig information eller en känsla av att vardagen saknar en röd tråd och är upphackad. Det handlar om något annat än vanlig glömska eller glömska orsakad av substanspåverkan eller fysiska skador.
Derealisation och depersonalisation
Derealisation är känslan av att omgivningen är främmande, långt borta, overklig. Depersonalisation är känslan av att stå utanför sin egen kropp, kroppen känns inte verklig, den kan kännas främmande, det kan kännas som att se sig själv utifrån.
Derealisation och depersonalisation kan upplevas som att inte leva på riktigt utan bara gå igenom vardagen som skådespelare i en film, ingenting känns som att det verkligen händer.
Övriga dissociativa tillstånd
Det finns också dissociativa tillstånd som påverkar kroppen och motoriken, det kan (exempelvis) handla om förlamning av vissa kroppsdelar, krampanfall som liknar epilepsi, stumhet eller oförmåga att röra sig, att befinna sig i trans.
Detta har inte har fysiska orsaker utan beror på trauma, även om det kan likna fysiska/neurologiska tillstånd. Det kallas för funktionella symptom.
yasmineejli.wordpress.com 