Allt var inte så lätt då

(Detta är en text jag skrev för ca en vecka sen)

 

Jag vill ta upp ett ämne som för mig är svårt att prata om. Jag vill gärna hålla uppe en fasad, jag vill vara den som numera alltid tänker positivt. Jag är så rädd för att nudda verkligheten även om jag kan vara öppen med hur jag kände då. Det finns en skam i att jag fortfarande sörjer. Att då också är nu. 

Många säger, Yasmine, du verkar må så bra nu. Du har ju företag, du föreläser, du ser så lycklig ut.

Och ja. Livet idag är helt annorlunda på många sätt. Jag har ett perspektiv på livet jag inte skulle fått om jag inte upplevt mitt förflutna. Ett perspektiv som gör att jag är tacksam över att kunna vara bland människor utan ständig rädsla. Att jag får uppleva glädje. Att jag kan prata utan att bli dömd. Men det som har tagit mig hit, det är ingenting vackert.

Jag såg en film idag om utsatthet. Någon pratade om barndomen, uppväxten, skoltiden. Allt var så oskyldigt då. Alla bekymmer var så små. Jag har hört många säga det. Tänk, om man var liten igen. Allt var så lätt. Det svåraste som kunde hända var att man tappade bort sin barbiedocka, eller att man inte kunde leka ute för att det var snöstorm. Att idag är allt så allvarligt. Vuxen. Stora problem. Den stressen. Om man bara fick vara liten igen, vad lätt allt skulle vara.

Det gör ont i mig när jag tänker på det, för jag kan inte känna så. Jämfört med då är mitt liv idag en harmoni. Jag längtar aldrig tillbaka. Att bli vuxen var det bästa som kunde hända. Även om alla delar av mig inte är vuxna.

Jag har ett företag, ja. Jag jobbar med det företaget högst 5%, resten är jag sjukskriven, har full ersättning från försäkringskassan för att jag beräknas sakna arbetsförmåga på grund av medicinska skäl.  Det har jag haft sen jag var 19, sist jag gjorde någonting på heltid var 3 månader på gymnasiet som slutade på sjukhus. Jag har accepterat att jag troligtvis aldrig kommer kunna arbeta heltid och skulle jag en dag klara av att arbeta halvtid är det en stor bedrift. Det kanske aldrig kommer hända, men jag hoppas. (Tro mig – jag har ingen bristande vilja, den är ibland så mycket starkare än orken att jag måste stoppa mig själv för att inte falla ihop).

Inte många vet om det men min kropp bryts sakta ned, jag lider högst troligt av bindvävssjukdomen Ehlers-Danlos syndrom och jag vet att jag under detta skrivande när som helst kan tappa kraften i händerna och måste då sluta skriva. Jag hoppas på att få hjälp snart, men väntetiden är lång. Min förhoppning är att få tillgång till hjälpmedel som hemtjänst och utomhusrullstol. Det skulle ge mig mycket. Sjukdomen går inte att bota och de flesta försämras successivt under livets gång, tyvärr bröt det ut lite väl tidigt för min del.

Mitt nervsystem skadades tidigt. Jag klarar inte av att hantera stress. Jag menar på denna nivå, har jag tio minuter på mig att borsta tänderna och tappar tandborsten på golvet reagerar mitt nervsystem som om jag bevittnat en trafikolycka. I värsta fall rasar jag ihop och blir okontaktbar i ett par timmar. Ni kanske har hört talas om fight and flight-responser? Utsätts en människa för hot/fara förbereder sig kroppen på att fäkta eller fly. Allt för att överleva. Även andra försvar finns, om det inte går att varken fäkta eller fly. Att som barn ständigt förbereda sig på fäkta och fly är en konstant stress som förändrar hjärnans uppbyggnad.

Varför jag inte kan arbeta mer än 5%? Föreställ dig en tjej i kassan på ICA, en lugn eftermiddag med väldigt lite folk. Hon lyckas inte slå in en vara på första försöket. Kunden suckar. Tjejens armar börjar skaka, blicken flackar och hon faller ihop. (Jag är inte sjukskriven för skojs skull).

Jag ser lycklig ut, jag kan ofta känna lycka. Precis som jag kan känna sorg, rädsla, frustration och panik. De känslorna syns inte lika mycket. Jag döljer de väl och jag vill hellre visa lycka utåt. Även om jag vet att jag är en människa. Människor får känna. Men ja, livet jag har idag är annorlunda. Jag hanterar motgångar bättre. Jag har mer koll på hur jag fungerar, vet vad som funkar bättre och sämre. Utan mina erfarenheter hade jag haft mindre visdom om livet. Den kreativiteten jag bär på har en historia att inspireras av.

För att kunna våga må bra behöver jag acceptera mina förutsättningar. För att kunna förebygga. Jag älskar att dansa, men i framtiden kommer jag inte kunna det. Det kommer bli svårare att spela piano. Svårare att promenera. Svårare att skriva och måla. Jag kommer behöva planera vardagen efter min energi. Vissa dagar behöver jag välja mellan att duscha och borsta tänderna. Vissa dagar kan jag vara ute på stan 3 timmar. Vissa dagar viker sig mina knän så fort jag ställer mig upp.

Men jag saknar aldrig att vara liten. Jag saknar aldrig tiden i skolan. Jag saknar aldrig hur lätt allt var då. Att somna rädd. Att vakna med ont i magen. Att aldrig vara trygg. Att det inte fanns ett säkert ställe att gå till. Att behöva fortsätta fungera. Att få skulden för att jag inte lyckades fortsätta fungera fullt ut.

Idag behöver jag bara se till att få vardagen att gå ihop. Betala hyran i tid. Vara försiktig när jag går så inte något ben går ut led eller börjar krampa. Fightas med myndigheter och rätten till vård. Hitta rätt hemförsäkring. Inte glömma betala fakturor. Irritera mig på att bussen är sen. Vakna bredvid min sambo och älskade livskamrat. Hitta fynd på second hand. Träffa en vän på stan. Veta att jag har en säker plats att gå till. Veta att det finns ett lugnt mitt i allt. Ett andrum. En plats att vila.

Att vara vuxen, men att slippa bära ett vuxens ansvar på ett barns axlar. Jag är glad att livet är nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s